Varför ska det vara så svårt att få hjälp av den Svenska sjukvården?
Mitt ’80-tal: Ingen hjälp eller stöd när man opererades i skallen för tumör i slutet av 80-talet.
Mitt ’90-tal: Ingen hjälp eller stöd när man hade huvudvärk mer eller mindre alltid, vilket har lett till dålig utbildning och svårt att bibehålla jobb.
Mitt ’00-tal: Ingen hjälp när man lyckats få tag på ett jobb man tycker om men sedan går i väggen.
Mitt ’10-tal: När man sedan går i väggen en tredje gång så tycker de (efter 10 min samtal) att man ska ta SSRI medicin. Samtal med psykolog och någon månads 100% sjukskrivning finns inte ens med i deras tankar (eller förslag), de bara pratar runt stöd hela tiden; “inga pengar”, “dåliga resurser”.
Ingen läkare/doktor tror på att man har huvudvärk, de vill inte ge en något andrum eller stöd.
Det verkar som det inte är lönt att jobba i Sverige, för man bara bränner ut sig… lika bra och bli arbetslös och låta “sociala betala”. Då får man i.a.f. tid till sigsjälv så att man kan må bättre.
Tydligen måste man vara frisk för att orka vara sjuk…
Är där ingen som ser att vi skapar vår egen stress och ångest? Varför ser inte regeringen till att hjälpa Sveriges arbetsmiljö istället för att straffe de som är utbrända?
